keff

Skrev detta imorse när jag inte kunde sova.. Vet inte.. Men här är det.

Klockan är 05:03, jag borde sova. Men det går inte. Inte för att jag inte är trött, men för att det är något som håller mig vaken. Något som gärna håller mig sällskap., som gärna håller min hand. Ensamhet, tomhet, rädsla och oro.
Ensamheten är väl inte så farlig, så länge den inte får stöd. Men tomheten och oron ställer gärna upp och hjälper till. Tillsammans skapar de rädslan.
Tomheten sätter det mesta ur balans. Den får allt att verka så meningslöst. Den öppnar en motorväg in i mitt hjärta för oron.
Oron... Att inte räcka till, att inte orka med, att alltid få känna ensamheten.
Rädslan att vara tom. Rädslan att vara ensam. Rädslan att oron verkligen är befogad. Att bara vara ett skal av illusioner och förväntningar från andra. Att vara en produkt av omgivningen utan makt att ändra något eller att ens vilja ändra något.
En ekande tomhet. Något som kastas i papperskorgen när syftet är blottat. Eller kanske snarare svsaknaden utav ett syfte.
Tomheten.
Ensamheten.
Oron.
Rädslan.
Så mycket att ifrågasätta. Så få svar. Klockan är 05:17, jag borde sova. Men det går inte. Jag är trött, men också rädd.

Ängslan griper min själ
Oron fyller mitt huvud
Ensamheten är det enda som fyller tomheten.

Dessutom är jag sjukt sugen på ostbågar.