(Mar)drömmar
Inte direkta mardrömmar kanske, men heltklart otrevliga. Det känns inte alls så roligt.
Kanske har dem med nästa ämne att göra? Att jag känner mig ensam.
Jag vet inte om jag har ont av det eller inte, men jag känner mig ensam. Det har jag väl för all del nästan alltid gjort, men det blir liksom mer påtagligt på våren. Det är därför jag oftast inte mår så bra på våren. Förra våren jobbade jag bort, även så denna, så det har gått an, men jag minns våren på hjälmared. Den var inge kul ur många aspekt. Samtidigt som den var väldigt bra.
Usch. Jag beskrev det ganska bra i en novell jag skrev för massor med år sedan, när jag var kanske 17-18, hur jag känner, och fortfarande känner, fast inte lika påtagligt, det har ändå blivit bättre med åren.
"Ensam i mängden" - så kan jag verkligen känna. Mer folk = mer ensam. Folk = ensam.
Mattias, du måste göra dig av med dina flyktvägar och inte komma på några nya.
Det hjälper tyvärr inte att fly ifrån saker som är jobbiga och som kan tyckas en övermäktiga. Jag har själv flytt ifrån saker,och flyr fortfarande och det hjälper mig inte, man stänger ute Gud och andra människor och till sist sig själv.
Jag har ingen aning om varför du känner dig ensam, men jag tror det ligger mycket i att samtala med någon om det,hitta en bra själavårdare, någon du litar på och gå igenom olika saker med..kram
Hej Mattias! Tråkigt att höra att du känner dig ensam, har dock känt på mig det och på hjälmared förstod jag också att du inte mådde så bra, men inte vågade man säga nåt till dig, vilket jag skäms över nu... hursomhelst så instämmer jag med föregående talare om att flykten inte är så bra. Men! Det viktigaste tycker jag är att det faktiskt finns en utväg, och att du Mattias inte kommer att känna på samma sätt hela ditt liv. Saker och ting förändras hos människor, även sådana saker som ensamhet, och det handlar inte alltid om att de yttre omständigheterna förändras. Vill bara uppmuntra dig och säga att det finns hopp för framtiden. För det gör det. Att möta ensamheten och alla känslor som den väcker i samtal med en själavårdare alternativt en psykoterapeut är ett sätt att handskas med det jobbiga. Det är inget att för det första skämmas över, att må dåligt psykiskt. Du är inte unik eller sjuk eller konstig. Du är helt normal, men man kan lätt känna så. Detta säger jag av egen erfarenhet av att ha känt så.
Hoppas verkligen att du vågar tro på dig själv och din situation. kramar från mig.
Hej, och tack för era fina kommentarer :) Dock var inte meningen att "skrämma" upp er sådär :p
Jag har gått hos en själavårdare i över ett år, fast inte just nu, och jag kan ärligt säga att det var bortkastad tid.
Jag har oftast inga problem med hur jag mår längre, men på senvåren och början av sommaren kommer det alltid en "attack".
Okej, det var skönt att höra :)
Tråkigt att det var bortkastat. Men vem vet, du kanske kan känna att det gav nåt efter en längre tid..?=) Hoppas att din "attack" går över snart iaf. kram